Att vara perfekt

Jag har funderat mycket på detta med självförtroende och bekräftelse på sistone. Många människor spenderar hela sina liv med att vara bra nog, många tänker för mycket på framtiden. När man var barn så tänkte man inte så mycket utan man levde i nuet. Folk väljer bort sina livsdrömmar för någonting som är mer sammhälls accepterat, för någonting som man kanske tjänar mer pengar på eller vad ens vänner gör. Samma gäller med kroppar. Man tränar inför bikini säsongen, lägger mindre mat på tallriken när andra är med och vissa människor går till det extrema för att bli mer som idealet. Men visar inte bara denna fixering att man är vid behov av bekräftelse, detta sätt att man bara lägger upp bilder där man är på topp utseendemässigt och bara skriver om hur jävla glad man är hela tiden. Måste vi verkligen vara perfekta? Visar det inte mer skälvförtroende att inte alltid vara perfekt utan att vara en riktig människa med riktiga känslor och problem. Men ingen är perfekt, hur perfekt man än vill vara så är ingen det. Antingen så sitter det på utsidan, eller på insidan. Och jag vill faktiskt mycket hellre att jag inte har det perfekta utseendet än att min personlighet är helt kaputski.

Kan det vara så att de människorna som visar upp sig minst är de som faktiskt är lyckligast, de som inte berättar om alla killar som vill ha dem, de som inte bryr sig så mycket om smink, mode eller bikinikroppen, faktiskt är de som är lyckligast? Och är det inte lycka vi alla söker?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback